Katarina Tomzcyk

Bild på Susanne TomzcykKatarina Tomzcyk har haft ätstörningar i över 30 år, varit tvångsinlagd på sjukhus, suttit i rullstol, haft dropp, fött tre barn och under hela tiden haft sin make vid sin sida. I föreläsningen berättade hon om att gått från att nästan ha varit döende till att bli fullt frisk.
– Anledningen till att jag står här och berättar om min resa är att jag vill att ni på ett tidigt stadium upptäcker om någon elev har ätstörningar. Ni kan då undvika att de hamnar lika djupt som jag gjorde och förlorade flera år på grund av sjukdomen.

Katarina är osäker på varför hon fick anorexia men kan under sin uppväxt i efterhand se vissa tecken. Hon var gymnast och blev tidigt kroppsmedveten, vilket inte var några problem i början men när hon blev tonåring ökade denna medvetenhet. Hennes pappa bantade varje måndag och hennes mamma lagade annan mat om inte maten dög. Katarina hade låg självkänsla, trodde inte på sig själv, var väldigt osäker och tyckte aldrig att hon dög till det hon skulle göra.

Började tappa kontrollen

När Katarina utbildade sig till idrottslärare vid GIH i början av 1990-talet var hon redan sjuk och blev sjukare under tiden.
– Jag blev erbjuden hjälp men avstod då jag inte upplevde att jag var sjuk, vilket är väldigt vanligt. Jag tränade, åt frukost, lunch och middag, men satte klockan på nätterna för att få ut min energi över det jag ätit hemma eller i skolan. Jag hade ett enormt stort kontrollbehov och kanske var det då jag började tappa kontrollen...

Katarina träffade sin man när hon gick på GIH och de fick tre barn, vilket inte är självklart då många med denna sjukdom inte alltid kan få barn.

Ingen vågade konfrontera

Bild på Katarina TomzykKatarina arbetade som idrottslärare men hade på grund av graviditeterna gått upp i vikt och började då ta tillbaka kontrollen.
– Jag var med på varje pass på idrotten, åt aldrig i skolan, satte klockan på nätterna för att göra fysiska övningar. Då min puls var så låg kunde jag vakna på nätterna och ruska på mig själv för att känna att jag levde.

På en studiedag när de skulle gå ut och äta lunch frågade skolsköterskan "Var ska vi äta? Jag frågar ju inte dig Kattis för du ska ju ändå inte äta..."
– Det var otroligt kränkande för det var ju sant då jag tidigare aldrig hade ätit lunch med mina arbetskamrater. Detta ledde mig ner mot botten. Jag blev avstängd på mitt gym, sjukskriven på arbetet då jag inte ansågs lämplig att arbeta som idrottslärare. Här blev det så uppenbart att alla visste men ingen sa något. Kanske vågade de inte konfrontera mig?

Patient i tio år

Vid ett möte där Katarinas man, läkare, psykologer och hela teamet deltog beslöts att hon skulle bli tvångsinlagd då de inte kunde garantera att hon skulle överleva. Efter en månad fick hon en remiss till mandometerkliniken i Stockholm där hon var patient i tio år.

På kliniken fick de lära sig att väga maten och en full första portion är på 350 gram. Katarinas första var på 35 gram för att hon skulle få i sig någonting. Efter måltiderna fick de ligga i värmerum för att minska sin ångest. De fick även sitta i små rum för att få ett normalt ätbeteende.
– Jag lärde mig aldrig att äta på riktigt och efter att ha sondmatas för tredje gången fick jag sitta i en rullstol då sjukdomen hade påverkat mina inre organ. När mina barn kom på besök gick de bakom och skämdes över att jag hade sond och satt i rullstol. Det gör ont i mig och för att klara av att prata om det har jag lagt mina känslor vid sidan om.

Kreativ på fel sätt

Katarina utvecklade olika beteenden vid måltiderna som att hon petade och körde runt maten. Hon säger att hon var även väldigt kreativ, gömde maten och lärde sig att lösa upp tejpen för att tömma sonden i pet-flaskor och sedan dryga ut med vatten. Hon gick sidledes för hon trodde hon skulle fastna i dörrhålet eller satt på sidan av stolen då hon var rädd att den skulle braka.

Då hon nästan kom upp i ett normalt BMI tog hon en paus från kliniken. Det gick bra i början men Katarina blev snabbt sjuk igen och blev inte uppfångad förrän hon vid ett återbesök träffade Anna som varit hennes behandlare under ett år.
– Jag kunde inte sitta ner för jag var tvungen att röra på mig hela tiden. Jag ville ha hjälp men ville inte gå upp vikt, vilket är ologiskt... Då sa Anna "Jag ger dig en sista chans om vi gör det på mitt sätt!" Jag blev inrutad i ett hörn och för mig hjälpte det. Jag hade öppen dörr när jag gick på toaletten och när jag duschade. Jag satt i rullstol för inte röra på mig och någon vakade över mig hela tiden för att jag inte skulle smygträna.

Bild på Katarina TomzykHjärnan hänger inte med

Den här perioden var en röra då Katarinas hjärna påverkades av att få för lite näring. Efter tredje veckan kom hjärnan ikapp och Katarina ville hoppa av. Det var under ett möte där de diskuterade tvångsvård och att koppla in socialen då hon inte ansågs vara kapabel att ta hand om sina barn som Katarina bestämde sig för att bli frisk.
– Under den kommande perioden betedde jag mig illa, skrek, rymde och blev hämtad av polisen. Jag blev dock bättre och kom upp i ett friskt BMI men blev inte utskriven förrän ett år senare. Nu fick jag lära mig att handla, ta i mat och laga mat. Jag fick också lära mig att acceptera mig själv och min kropp. När jag skrevs ut blev jag erbjuden uppföljning i fem år, men jag avstod för jag kände mig klar!

Planerade ätandet

Katarina berättar hur hon brukade planera sitt ätande om hon till exempel skulle träffa en väninna efter jobbet. Hon åt inte frukost, lite till lunch och tränade både före och efter träffen.
– Under vardagarna kunde jag lättare gömma att jag inte åt, men när det var helg gick jag upp före alla andra och åt ingen frukost. Sedan hade jag ärenden på stan så jag kunde hoppa över lunchen och när vi skulle äta middag tillsammans så åt min familj och jag stod vid sidan av.

Hon fick även panikångest i samband med måltiderna, blev ledsen, nedstämd och fick mycket hår på kroppen. Hon kände även en likgiltighet där hon varken var glad eller ledsen. Katarina fick även låg puls, blodbrist, hjärtsvikt, benskörhet och muskelsvaghet. Hon tappade även hunger och mättnadskänsla.
– Jag hade även tvångsbeteenden som att jag skållade mina händer i varmaste vattnet för att minska min ångest.

Nu är Katarina harmonisk men arbetar fortfarande på att skapa kontakt med barnen.
– Jag blev frisk före min familj och mina vänner så jag förstår att de har misstankar om att jag kan bli sjuk igen.

Olika slags ätstörningar

Personer med ätstörning värderar sig själva utifrån mat och träning. De är självhatiska och kritiska mot sig själva. Anorexi är den minst vanliga ätstörningen och innebär självsvält och en rädsla att gå upp i vikt. De med bulimi hetsäter under en lång period för att sedan kräkas eller använda laxermedel. Många överviktiga hetsäter men de kompenserar inte detta, vilket gör att de hamnar i en ond cirkel. Restriktiv ätstörning gäller de som noggrant väljer ut vissa födoämnen som de kan äta men de har inget speciellt matintresse. Överdriven träning, även kallad ortodexi, innebär att de tränar onormalt mycket och äter väldigt sunt. Den mest vanligaste ätstörningen är Annan Närmare Specifikation, ANS, där varken anorexi eller bulimi uppfylls men du svälter och hetsäter vilket är väldigt farlig för kroppen.

Förändrade matbeteenden

För att upptäcka ungdomar i skolan med ätstörningar finns vissa beteenden som bör uppmärksammas. Oftast har dessa elever låg självkänsla och ett ökat prestationskrav men de blir sällan nöjda. Ett tecken är för stora kläder för att dölja kroppen och att de går på toaletten direkt efter maten. De är ivriga att träna för att få utlopp för energin. De får sömnsvårigheter, blir mörka under ögonen och blir väldigt irriterad då de inte får i sig näring.
– Många drar sig undan och har nästan alltid ätit. De går även upp och ner i vikt och många får ett förändrat matbeteende som att de rör runt maten på tallriken så att det ser ut som att de har ätit eller utvecklar olika matallergier. Notera även vad och hur de äter. Ofta tuggar många länge och äter väldigt långsamt. Uppmärksamma även de som nästan aldrig har tränat tidigare och som plötsligt vill vara med. De kan även få abstinens om de inte tränar och planerar sina dagar minutiöst.

Skapa först en relation

För att bemöta elever med ätstörningar måste först en relation skapas då en vanlig reaktion är att många backar och blir aggressiva.
– Ställ öppna frågor om hur personen mår men tänk på att ha gott om tid ifall personen öppnar sig. Skuldbelägg inte för de skäms och känner att du har kommit på deras största hemlighet. Försök sätta ord på vad de känner, som till exempel att jag märker att du går på toaletten direkt efter du ätit eller jag ser att du inte går till matsalen. Fokusera på känslor i stället för att på vad som händer i kroppen. Ta inte ilskan personligt utan fråga i stället om de vill ha hjälp. De ska även kunna få professionell vård via en skolsköterska, kurator eller psykolog. De ska även få hjälp och stöd att vända sig till BUP, vårdcentral och i vissa orter finns till exempel Frisk och fri.

Bygg deras självkänsla

För att nå fram till de med ätstörningar är det en förutsättning att vi uttrycker oss på ett konkret sätt.
– Påtala att alla kroppar är olika, ser olika ut och fokusera på vad vi kan åstadkomma med kroppen. Värdera inte livsmedel utan informera om att vi ska äta allt för att få i oss olika näringsämnen. Genom ett hälsosamt ledarskap och positiva omdömen kan vi förmedla känslan av att det är härligt att träna. Ät tillsammans med eleverna. Bygg deras självkänsla genom att lära dem att ge och ta komplimanger. Uppmana dem att le mot sin spegelbild och intala sig själva att de är bra!

Nu har Katarina varit frisk i sex år och mår fantastiskt.
– Just nu lever jag livet och vill aldrig mer hamna i det sjuka. Jag ser mig själv som en nykter anorektiker och är enormt tacksam över Mandokliniken, mina vänner, barn och min man...