Göran Kenttä och Cecilia Åkesdotter om psykisk ohälsa bland elitidrottare

Nyheten publicerad | 2019-08-15

Bilden av elitidrottaren som en osårbar vinnarskalle håller på att nyanseras, menar idrottsforskaren Göran Kenttä som uttalar sig i SvD. Men fortfarande är stigmat runt psykisk ohälsa stort och få söker hjälp för sina besvär.

Bild på Göran KenttäAtt som elitidrottare söka hjälp för ett brustet ledband eller en sträckning i vaden är okomplicerat. Fysiska skador är ovälkomna och besvärliga – men inte skambelagda. Att lida av psykisk ohälsa är mer laddat. Ångest och depression rimmar illa med bilden av guldmedaljören som en vinnarskalle, ett kraftpaket lika stabil mentalt som fysiskt.
– För fem år sedan var det tyst om psykisk ohälsa inom elitidrotten. Ingen blottade sig. Framförallt pratade ingen om sina problem medan de fortfarande var mitt uppe i karriären. Stigmat var för stort, säger idrottspsykologen och forskaren Göran Kenttä, som delar sin tid mellan Gymnastik- och Idrottshögskolan (GIH), Riksidrottsförbundet och Riddargatan 1, Mottagningen för elitidrott och hälsa i Stockholm.

Berättar om psykiska problem

Men de senaste åren har något hänt, konstaterar han. Intresset för frågan har ökat på ett närmast explosionsartat vis, liksom öppenheten bland de aktiva själva. Framgångsrika idrottsstjärnor har offentligt berättat om sina psykiska problem; depressioner, ätstörningar, självmordstankar, stressrelaterad överträning. Teman som tidigare var tabu synliggörs alltmer i dag, och får ansikten. Det nya budskapet är: också en vinnarskalle mår dåligt och kan behöva hjälp. Också en vinnarskalle är en människa.
– Tiden tycks vara mogen för att mer öppet uppmärksamma frågan. Det gäller i hela samhället, det talas generellt mer om psykisk ohälsa i dag. Men kanske kan man säga att elitidrotten är något av en sista bastion som faller. Nu öppnar också vi ögonen, säger Göran Kenttä.

Viktig och modig insats

Han betonar att de som träder fram och berättar gör en väldigt viktig och modig insats.
– De går i bräschen. De normaliserar frågan, visar för oss alla att mörka sidor ingår i att vara människa. Även för en vinnare. Det går att vara både framgångsrik elitidrottare och sårbar. Det är ett viktigt budskap för oss alla att ta till oss.

Samtidigt funderar han på vad de riskerar genom sin öppenhet.
– Strukturerna finns ju kvar, liksom stigmat runt psykisk ohälsa. Vi har bara börjat den här resan. Så ja... jag befarar att det kan vara till nackdel för dem själva. Om kampen om den sista platsen i laget står mellan två personer som är jämbördiga, men en har berättat om sina depressioner och den andra inte, faller troligtvis valet på den sistnämnda. Elitidrotten kan vara brutal.

Mottagning för psykisk ohälsa

Vi träffas i hans rum på Mottagningen för elitidrott och hälsa. Här kan idrottsmän och tränare på landslagsnivå få hjälp med psykiska problem av olika slag, både under och efter karriären. Mottagningen, som är ett samarbete mellan Beroendecentrum Stockholms läns landsting och Riksidrottsförbundet, var när den öppnade 2015 en av de första i världen i sitt slag.

Nu sprids konceptet. Hösten 2018 var Göran Kenttä med vid öppnandet av en liknande vårdmottagning i Ottawa i Kanada. Bra, men långt ifrån tillräckligt, menar Göran Kenttä. Mycket återstår att göra. Fortfarande finns, som han uttrycker det, "ett icke tillgodosett vårdbehov".

"Machokultur sätter normerna"

Och apropå detta med stigmat runt psykisk ohälsa: han berättar att han ibland möts av förvåning över att det finns en psykiater på mottagningen.
– "Va? En psykiater? Är folk sjuka?" Lite så. De har svårt att associera elitidrottare med psykisk sjukdom. "Sårbarhet" är fortfarande ett förbjudet ord, mer inom vissa idrotter än andra. Att inte stå pall mentalt är otänkbart, ett tecken på en skamfylld och icke accepterad svaghet. Det finns en föreställning att man bör bita ihop och kämpa på, inte vika ned sig. Machokulturen sätter normerna. Stark, tyst, stabil är ideal som hänger i, säger han och tillägger:

– Och i den mån man tänker att något behöver justeras, har det främst handlat om så kallad mental träning i syfte att göra de idrottsliga resultaten bättre.

Göran Kenttä menar att idrottsvärlden skulle må bra av att i grunden omvärdera – och uppvärdera – synen på sårbarhet. Han gör en jämförelse med teatern och skådespelaryrket. För en skådespelare anses de mörka sidorna vara en resurs, en källa för inspiration, kreativitet och inlevelseförmåga.
– Men inom idrotten slår man undan benen på den som visar sig känslomässigt eller mentalt sårbar, säger han.

Styrka att vara i kontakt med sin sårbarhet

I artikeln "Is there an upside of vulnerabiltity i sport?" (feb, 2019) utvecklar han tillsammans med forskarkollegorna Karin Hägglund, Richard Thelwell och Christoffer RD Wagstaff sina tankegångar, och ställer sig frågan: kanske finns det till och med fördelar med skörheten?

Också för den som vill vinna guld.

– Det är en styrka att vara i kontakt med sin sårbarhet. Genom sina känslor kan man lära sig om sig själv, dra viktiga slutsatser och gå vidare på ett klokare vis. Utveckla sina färdigheter bättre, också inom sin idrott. Att däremot trycka undan och hemlighålla mörka tankar är en typ av mentalt självskadebeteende. Det driver psykisk ohälsa, säger han.

Doktorerar om psykisk ohälsa

Bild på Cecilia ÅkesdotterTvå branta trappor ner i källarvåningen på Gymnastik- och idrottshögskolan, GIH, i Stockholm sitter doktoranden Cecilia Åkesdotter och arbetar med sin avhandling om just psykisk ohälsa inom elitidrotten. Om två år ska den vara klar. Hon har själv varit aktiv på elitnivå inom taekwondo, vunnit flera SM och VM-guld dessutom, och vet hur det är att satsa allt på idrotten. Helt underbart, säger hon.
– Jag älskade min sport. Det är mycket därför jag forskar – jag fick mycket, och nu vill jag ge något tillbaka, säger hon.

Och så är det för många, betonar hon. De finner sammanhang och struktur inom idrotten, kommer till sin rätt. De lever sin dröm. Samtidigt går det inte att blunda för pressen. Utöver livets vanliga utmaningar som drabbar oss alla, tillkommer faktorer kopplade till själva elitsatsningen. Att nå toppen är förknippat med extrema krav, både egna och andras. En skada kan förstöra en hel säsong. Träning och tävling tar mycket tid i anspråk. Ens identitet riskerar att bli avhängig ens prestation, man står och faller med resultat. Går det då inte bra, eller tillräckligt bra, tja, då känns det kanske inte som att man duger som människa. En annan period som kan bli tuff är när karriären tar slut, inte minst om det sker oväntat.

De som går in i kaklet hyllas

– Helt klart finns det sårbarheter som är specifika för elitidrotten. Det måste vi forska mer om. Målet är att försöka skapa så goda förutsättningar som möjligt för utövarna att må bra. Hur underlättar vi för människor att söka hjälp? Hur skapar vi ett sådant klimat? Vad kan vi åtgärda? Det här handlar om svåra, psykiska sjukdomar med stort lidande som följd, säger Cecilia Åkesdotter.

Det är inte helt lätt att upptäcka vem som mår dåligt, eller när det går överstyr. En kropp kan vara vältränad men dölja ett sårigt inre. Dessutom hyllar vi den som kämpar in i kaklet, det finns en prestige i att aldrig ge upp. "No pain, no gain" är ett klassiskt uttryck. "Utan smärta ingen framgång".
– Vi måste bli bättre på att prata om känslor och tankar inom idrottsvärlden. Lära oss att sätta ord på hur vi känner, det är vi ovana vid. Våga fråga "hur mår du" i stället för "hur gick det". Det måste vara okej att må dåligt, säger hon.

Läs hela artikeln i SvD