Vilka stannar kvar och varför?

Fredag den 6 februari kl 13:00 disputerade Britta Thedin Jakobsson i idrottsvetenskap. Avhandlingens titel är "Vilka stannar kvar och varför? En studie om ungas föreningsidrottande under uppväxtåren".

Britta Thedin Jakobsson tillhör forskningsgruppen för pedagogisk idrottsforskning (PIF) vid GIH.

Opponent är docent Staffan Karp, Umeå universitet

Huvudhandledare: docent Karin Redelius (GIH), bihandledare docent Suzanne Lundvall (GIH)

Betygsnämnden består av:Omslag Britta Thedin Jakobssons avhandling

  • professor Tomas Peterson, Malmö högskola
  • docent Natalie Barker-Ruchti, Göteborg universitet
  • professor Toni Arndt, GIH

Läs mer om Britta Thedin Jakobsson.
Abstract in English
Länk till fulltext i publikationsdatabasen DiVA.

Avhandlingen går att beställa från författaren utan kostnad.

Sammanfattning

Idrott är den mest utbredda föreningsaktiviteten bland barn och ungdomar. Få andra fritidssysselsättningar erhåller stöd från samhället i lika stor utsträckning som föreningsidrott, och sedan i början av 2000-talet har det statliga ekonomiska stödet till barn- och ungdomsidrott ökat markant. Särskilda statliga satsningar, såsom Handslaget och Idrottslyftet, har genomförts i syfte att få fler barn och ungdomar att idrotta mer och längre. Mot bakgrund av satsningarna går det att resa frågor som rör idrottens tillgänglighet.

Följande avhandling baseras på olika delstudier vilka har sina egna specifika syften och frågeställningar. Det övergripande syftet med avhandlingen är att öka kunskapen om vad som utmärker utövandet av föreningsidrott under barn- och ungdomsåren och vad som utmärker de unga utövare som fortsätter med föreningsidrott i de övre tonåren liksom att öka kunskapen om varför de fortsätter. I fokus är frågor om vad som karaktäriserar utövandet ifråga om andel idrottare i barn och ungdomsåren, in- och utflöde i tillgängliga idrotter och idrottsformer, upplevd intensitet och omfattning av fysisk aktivitet. 

Vidare ställs frågor om vad som karaktäriserar utövarna med avseende på social bakgrund, studieframgång, upplevd omfattning och intensitet av fysisk aktivitet och tidiga erfarenheter av idrott. Slutligen undersöks vad ungdomar som fortfarande föreningsidrottar beskriver som viktigt och meningsfullt med sitt idrottande.

Avhandlingsprojektet bygger på såväl enkätstudier, där en och samma grupp unga födda 1991 har följts under nio år, som en intervjustudie av ungdomar i åldrarna 15 till 19 år. Med inspiration från Aaron Antonovskys salutogena ansats riktas forskningsintresset mot att analysera varför de som är kvar i idrottsrörelsen har fortsatt. Ett kultursociologiskt perspektiv inspirerat av Pierre Bourdieus analysverktyg habitus och kapital används också för att studera vad som utmärker de unga som fortsätter att delta i idrottsrörelsen. Genom att rikta blicken mot vad som utmärker de som föreningsidrottar och vad som framstår som viktigt och meningsfullt diskuteras föreningsidrottens tillgänglighet och de villkor och förutsättningar som karaktäriserar ungas idrottande.

Resultaten pekar mot att idrottsrörelsen är framgångsrik att få många att delta. Många är dock bara med en kort tid och endast en tredjedel är fortfarande kvar i sena tonåren. Bara en handfull börjar föreningsidrotta efter 13 års ålder. Att byta idrott är möjligt för de som har tidigare erfarenhet av idrott.

Föreningsidrott tycks vara tillgänglig och attraktiv för ungdomar med vissa tillgångar, i form av en särskild smak för idrott och ett särskilt kulturellt kapital i form av skolframgång. De har lång och bred erfarenhet av föreningsidrott i olika former, har idrottat tillsammans med föräldrar, har höga meritvärdespoäng och ser sig som betydligt mer fysiskt aktiva och på en intensivare nivå i jämförelse med de som inte föreningsidrottar.

De som är kvar fortsätter därför att idrott ger gemenskap, tillfälle till lärande och utveckling, och de uppskattar kampen för stunden. Däremot betonar de inte att de fortsätter för att nå idrottslig framgång. Samhället vill att barn och ungdomar ska utöva idrott, men resultaten visar att ungdomar måste vara på ett visst sätt och anpassa sig till idrottens krav för att kunna delta. Trots den idrottspolitiska viljeinriktningen att idrotten ska vara öppen för alla är tillgängligheten således villkorad.

Om målet är att få så många som möjligt att föreningsidrotta så länge som möjligt, är det betydelsefullt att organisera aktiviteter som möjliggör utveckling, lärande, gemenskap och delaktighet med betoning på det egenvärde som utövandet i sig ger, i 'kampen för stunden'. Så, varför inte ta fasta på det som de unga verkar uppskattar med idrotten och i än större utsträckning bedriva idrottsaktiviteter som ger tillfällen att lära sig fysiska aktiviteter, motoriska färdigheter för att öka den egna rörelserepertoaren. Därtill är det betydelsefullt att få idrotta tillsammans. Betoning på tävling och prestation i form av att vinna idrottsliga segrar kan tonas ned.

Mot bakgrund av resultaten förefaller en av idrottsrörelsens styrkor vara just regelbundenhet och kontinuitet, vilket ger en känsla av sammanhang. Genom att i större utsträckning ställa frågor om och ta hänsyn till vad tonåringar måste förstå, kunna hantera, och vad de upplever som meningsfullt i idrott, är det möjligt att få fler att idrotta mer och längre.

Adress till denna sida www.gih.se/disputationBTJ.