Referat från Forskarstafetten

Fredagen den 8 mars är det Internationella Kvinnodagen och GIH passade på att arrangera en forskarstafett med inriktning på idrott, jämställdhet och genus.

Inledande Bild på Eva Elofssontalare och moderator var Suzanne Lundvall. Hon introducerade Eva Elofsson från Umeå universitet som är en pionjär inom genusforskningen och som inledde stafetten.

Jämställdhet, kön och idrott

Eva Elofsson berättade att för 30 år sedan var hon med sin genusforskning relativt ensam bland andra idrottsforskare. Hon påpekade även att det då hette det kvinnoforskning och inte genusforskning.

Hon anser att det är intressant att det tog så lång tid som till år 1986 innan en konferens arrangerades på detta tema. Den hette ”Sport, sex and gender” och ägde rum i Lillehammer, men många trodde att ”gender” betydde ungdom och ville skicka unga forskare. På den tiden berörde forskningen mest menstruationsproblematik inom friidrott. De sista 20 åren har det däremot gått väldigt fort och nu vet vi mer och ställer därför fler frågor.

Eva Olofsson lyfte fram olika avhandlingar och noterade att forskningen fortsätter på samma perspektiv men med helt andra frågor. Forskning har genom åren ägnats åt om kvinnor har en sportslig chans, som handikappade och det senaste decenniet har även ordet sexualisering fått en naturlig del av genusforskningen.

När Eva Olofsson började forska handlade det bara om kvinnor och inte män. Nu ser hon att ordet kön finns med och att orden manligt och kvinnligt har fått en ny innebörd. Genus blev till slut ett väldigt bra begrepp då det är ett könsneutralt ord.

Har vi då blivit klokare med åren? Ja, säger hon, men det är fortfarande män som idag har bättre förutsättningar att göra sig en ekonomisk karriär i idrotten. Hon drar även paralleller till nutida forskning med en avhandling hon själv skrev för 25 år sedan. Och noterar att vissa frågor är fortfarande lika aktuella… Men vi har blivit klokare vad gäller praktiken då det idag är en självklarhet att kvinnor deltar i idrott och medier skildrar det aningen mer likartat. Vi ser även att det är en kvinna som är rektor på GIH och på Friidrottsförbundet. Samtidigt får kvinnors och flickors idrott behöver utrymme.

Bild på Håkan Larsson

Tävlingsidrottens regler

Nästa stafettpinne gick till Håkan Larsson, professor på GIH, vars föreläsning hette ”Tävlingsidrottens regler är helt i sin genusordning”. Han började med att berätta om Caster Semenya, en sydafrikansk löperska som vann VM-guld i Berlin på 800 meter. Frågan var om hon verkligen var en kvinna? Ett könstest genomfördes och det konstaterades att Caster Semenya ansågs vara en kvinna för de normer man satte fram. Trots en osäker könstillhörighet, valde internationella friidrottsförbundet att låta henne tävla i den kategori hon själv valde att tävla i. Detta blev en viktig fråga för genusperspektivet inom friidrotten.

Det har genom tiderna funnits kvinnor som tävlat mot män, som till exempel Babe Zahari och Billie Jean King, men det finns även idag många kvinnor som tävlar mot män som Annika Sörenstam, Lindsay Vonn och Hayley Wickenheiser.

Inom idrotten utgår man dock från att det finns två kön och två tävlingsformer. Ibland ser dessa olika ut för kvinnor och män, men det finns idrotter där man inte skiljer män och kvinnor åt, som ridsport och motorsport. Där anses det viktigare att kontrollera hästen och motorn. Men i de flesta idrotter gör man skillnader mellan könen, som till exempel fotboll och innebandy där det finns en kvinnlig och en manlig variant.

Idrotter där man gör en gradskillnad mellan kön finns i de flesta idrotter, som till exempel diskusar där männen har en diskus som väger två kilo och kvinnors väger ett kilo. Även häcklöpning har samma höjd till dess att alla är 13 år, men sedan börjar det skiljas åt och kvinnor har samma höjd på sin häck från det att de är 17 år medan män har en avsevärt högre häck.

Man praktiserar också en gradskillnad så det blir två kroppar, en mindre/sämre variant av den andra. Tävlingsdistans, nätets höjd, antal spelade set, bruket av skydd och tackling (ishockey) samt olika dimensioner med större och mindre redskap.

Det finns även en könsskillnad inom gymnastiken där kvinnor tävlar på bom och män tävlar i ringar. I rytmisk gymnastik använder kvinnor käglor och vimplar, vilket männen inte gör. Enligt Håkan är det även intressant att konstsim för män inte existerar i någon tävlingsklass, men det kan bero på att män inte är intresserade av detta…

Värdet i en hierarki är högre i en manlig tävlingsklass än en kvinnlig och en manlig kropp är således värd mer vad gäller prestation än en kvinnlig. Här värdesätts även heterosexualitet mer än homosexualitet. Dessa är heteronomer där man = stor och kvinna = liten och där könen blir komplementära. Här är det tävlingsidrotten som bidrar till att skapa två kön som sedan måste jämställas. Ibland har det framställts som en kamp mellan könen, men de kvinnor som idag vill tävla mot män gör det för att männen är i den bästa tävlingsklassen och dessa kvinnor vill möta de bästa. Därför görs det en åtskillnad mellan Semenya som anses som ”onormal” men där Annika Sörenstam anses ”normal” då hon vill tävla mot de bästa.

Bild på John Hellström

Naturbarnet Carolina Klüft

John Hellström anser i sin föreläsning ”Naturbarnet Carolina Klüft” att man inte automatiskt blir hjälte bara för att man vinner ett os-guld utan det krävs även en personlighet med moraliska förebilder. Bilden av en idrottshjälte förkroppsligar normen där sportshjältar i medier blir en underhållningsindustri som skapas av journalisternas egna erfarenheter där publiken förväntas bli underhållna. Medierna har även egna konventioner och idrott i medier är inte verkligheten utan mediehändelser där journalisterna gör ett begränsat och vinklat utdrag.

Grundmallen för den svenska sporthjälten är att i första hand att den ska vara en man, symbolisera övergång från pojke till man, som till exempel när Zlatan fick barn och mognade. Hjälten ska även vara framgångsrik och gärna ha gjort en internationell karriär, vara enkel, ödmjuk och folklig samt knuten till landsbygden, som Johan Olsson som länge kämpat för femmilen och framstår som enkel och vanlig – en perfekt hjälte. Men vad händer när det dyker upp en kvinnlig hjälte?

Carolina Klüft passade inte i mallen, vilket gjorde det svårt för journalisterna att förstå och de visste inte hur de skulle tolka detta. Medierna skapade då en ny mall där de i Sydsvenskan skrev att ”Man kan riktigt se hur hon som liten sprang och letade tävlingstillfällen i tillvaron. Stenar att kasta, åar att hoppa över. Jo, det var faktiskt så det började. Tala om naturbarn”. De kopplade Carolina Klüft till naturen som många svenskar tycker om. De refererade henne även till Pippi Långstrump som ”gör det som faller henne in. Vem skulle annars under pågående längdtävling när allt stod och vägde, börja hjula på innerplan?” (Göteborgs-Posten).  

Slutsatsen är att idealtypen för en svensk kvinnlig hjälte är en ung tjej, glad, utåtriktad, naturlig och oskuldsfull och oförstörd. Men Carolina Klüft passade inte in på denna mall heller och intresset sjönk för henne, trots att hon friidrottsmässigt stod på toppen av sin karriär. 

Bild på Matthis Kempe-Bergman

Manliga idrottsledare

Matthis Kempe-Bergmans föreläsning ”Hur pratar man om jämställd idrott?” grundar sig på hans forskning där han intervjuat 49 manliga idrottsledare om jämställd idrott. Frågorna handlade om vad jämställd idrott betyder när en grupp manliga idrottsledare får bestämma och hur de relaterar till jämställd idrott samt förutsättningarna för ledarnas tolkningar och relateringssätt. De 49 manliga idrottsledarna var verksamma inom badminton, volleyboll, bordtennis, tennis, ishockey, fotboll, friidrott och beach volley. De var mellan 25 och 70 år gamla – en stor åldersspridning.

Intervjuerna utgick från tre startpunkter där den första punkten är jämställd idrott är prioriterat område på central nivå i svensk idrott sedan 1970-talet, den andra en ”legitimitetsproblematik” och den tredje där manliga idrottsledare har nyckelroller när jämställdhet ska ”bli till” i verkligheten.

Ledarna ansåg att det var angeläget med mångfald och variation, men samtidigt mötte de orden jämställdhet med skepticism och ointresse. De framstod som att det ska ske som en positiv samhällskraft men där ansågs jämställdhet vara en avtändare.

Exempel på uttalanden från de manliga idrottsledarna är att ”en del tjejer anser att det inte är lika fint att ha muskler”. Eller hur en mer traditionell syn på könsroller är kulturell då ”…man har ju gjort mycket experiment med till exempel vilka leksaker man har… någonstans är man ju lika fram till… jag tror det är fem år, sedan börjar pojkarna leka med bilar och flickorna med dockor…”. Vid intervjuer kan man även se att det krockar när samma person anser att ett tjejlag inte ska vara sämre än ett killag, men sedan säger han även att vissa egenskaper är medfödda och går inte att ändra på.

Idrotten är uppbyggd i en tvåköns-modell och kan visserligen fortsätta så men frågan är om vi vill det och om det går att ha en mer föränderlig syn? Detta skulle möjliggöra för en annan idrott där män och kvinnor kan tävla på samma villkor. Enligt Matthis skulle man kunna mixa nya former och nya grenar för kvinnor och män att tävla ihop. Det kräver dock ett kritiskt sätt att tänka där män och kvinnor kan tävla tillsammans fast i andra kategorier än vikt, längd och säkerhet. Det är spännande att tänka kring dessa frågor…

Bild på Eva Linghede

Killar inom ridsport

Eva Linghede forskar kring killars identitetsskapande inom ridsport, som är en idrott dominerad av flickor och kvinnor. Men det intressanta är att det tidigare var mest män inom rididrotten och orsaken är att hästar användes tidigare inom det militära och nu används hästar som fritidshobby.

Eva Linghede har intervjuat 19 killar mellan 13 och 50 år. Dessa killar och män har gjort allt från att hänga i stallet till att tävla på elitnivå inom hoppning, dressyr, fälttävlan, körning, distans och gymkana.

Eva valde att fläta samman intervjuerna och läste en berättelse utifrån männens berättelser. Den handlade om en pojke som älskade att vara i stallet, att ta hand om en 500 kilo tung häst, att prata med andra som också gillade att rida. I skolan kallades han för Hästpojken, men även ridbögen. Han ifrågasatte varför han kallades bög när han umgicks med tjejer och hanterade en häst på 500 kilo jämfört med fotbollen där en massa killar springer runt en boll i stället för bland tjejer i stallet? Han blir ifrågasatt och mobbad i skolan och hans utmaning blir att betona att han är en normal kille. Berättelsen tydliggör ett mönster där bögen inom ridsport ses som naturligt, fast det nödvändigtvis inte är det…

Bild på Olof Unogård

Fotbollsföräldrar

Olof Unogård har intervjuat fotbollsföräldrar i sin kandidatuppsats ”Fotbollskillar och sociala tjejer – om föräldrars konstruerande av kön” som 2012 vann priset av World Village of Women Sports kategori genus och idrott. Han konstaterade att föräldrar till tjejer uppger att de spelar fotboll mer för att kompisar gör det, men killar mer ur en prestationssynpunkt. Både pojk- och flickföräldrar tror att kompisar är lika viktiga, men flickföräldrar tror att fotbollen fungerar som ett socialt verktyg med befintliga eller som ger fler kompisar. Pojkföräldrar anser att deras söner redan är bra på fotboll innan de började.

Om en tjej tränar och tävlar med killar anses de tuffa, men det är inte lika vanligt att pojkar tränar med tjejer…

Egenskaper som uppkommit i uppsatsen är att män gillar att tävla mot andra män och vill likna andra manliga fotbollshjältar. Idrotten gör män av pojkar. Enligt föräldrarna är det för tjejer mer upplevelsen där man umgås och pratar med kompisar. När tjejer tränar och tävlar med killar blir idrotten mer prestation där det individuella fokuserar mer på kvinnan. Konsekvenser för henne blir att leva upp till två ideal samtidigt – den manliga rollen att vara tuff, stark och aggressiv, men samtidigt bevisa att hon är försiktig, mjuk och passiv. Hon måste bevisa att hon är en seriös fotbollsspelare trots att hon är en kvinna. män och kvinnor är inte på ett sätt, utan de görs så. Det bör dock poängteras att det är upplevelserna/uppfattningarna/attityderna/inställningarna till hur män och kvinnor sägs vara som är det centrala och intressanta.

Ledarna, föräldrarna, kamraterna och spelarna själva är aktiva i att befästa könsroller. Genus ska här ses som ett verb i stället för ett substantiv.

Framtida forskning bör undersöka pojkarnas påstådda prestationsfokus. Enligt Olof Unogård är båda pojkar och flickor intresserade av kompisar och det kan vara intressant att låta pojkar och flickor träna och spela mot varandra längre upp i åldrarna. Detta skulle motarbeta genuskonstruktioner i praktiken.

Kvinnors idrott på 20- och 30-talet

Helena Tolvheds föreläsning ”Idrott och frigörelse i rösträttens kölvatten om damfriidrott på 1920- och 1930-talen” visar att Bild på Helena Tolvhedidrotten genom historien organiserades av kvinnor och för kvinnor.

Första gången kvinnor deltog i ett OS var i Amsterdam 1928. Ett 800-meters lopp blev väldigt uppmärksammat då det väckte starka känslor då en del kvinnor blev utmattade och publiken klarade inte av att se detta. Det dröjde fram till 60-talet innan 800-metersloppen återtogs. Innan dess fick kvinnor bara tävla 200 meter.

Svenska kvinnors centralförbund för fysisk kultur 1924 – 1934 liknade kvinnornas idrottsriksdag. Många av kvinnorna var aktiva både inom politiken och från GCI. Syftet med förbundet var inte bara att kvinnor skulle ut i arbetslivet utan även delta i idrotten och tävlandet.

Kvinnorna var kritiska till mäns sätt att se på kvinnor och kvinnors sätt att leva. Då kvinnorna tidigare hade varit med i kvinnorättsrörelsen visste de att argumentationen som moderskaps- och särartsinriktad inte skulle fungera, utan de fokuserade i stället på rättigheter, rättvisa, medborgaren och samhällsnyttan.

Bild på Pia Lundqvist Wanneberg

Sexualisering av idrott i media

Pia Lundqvist Wanneberg föreläste om ”Sexualisering av idrott i media från 1960-talet till idag” och anser att ett fördelaktigt utseende och anspelning på sex kan göra underverk. Malin Bayards väg till stjärna skedde då hon inför ett fullsatt Stadium växte en enorm uppmärksamhet då hon kom inridandes i underkläder. Eller när Fredrik Ljungberg gör reklam för Calvin Klein iklädd bara företagets kalsonger. Tidigare kunde ingen drömma om att rida i bara underkläder inför folk och hur påverkar denna sexualisering män och kvinnor?

Under 60 och 70-talen ansågs män vara starka och kvinnor skulle vara flickor. Män beskrivs som ”starka som björnar” och idrottande kvinnor beskrivs som vackra flickor när de i stället var framgångsrika idrottande kvinnor. Få kvinnor beskrivs som starka och när Karin Wallgren tog guld i EM 1967 valde många journalister att tona ner den manliga dominansen för att kvinnor ska platsa i medier.

I slutet av 70-talet lyftes kritik fram över att utseendefixeringen var viktigare än prestationen. Kritiken kom framför allt från kvinnor och Linda Haglund var en av dem som irriterade sig över hur hennes utseende kom i fokus i stället för hennes prestationer. Samtidigt kan man se en tendens att idrottande kvinnor värderas som sexobjekt och det är högsta status för en snygg tjej.

Under 80-talet röstades det fram vilken idrottsstjärna som är mest sexig. Florence Griffith Joyner visar dock här att man kan vara feminin, sminkad och ha långa naglar samtidigt som man är en elitidrottare. Även i Sverige kunde vi se Malin Ewerlöf bli fotograferad i leopardunderkläder. När hon fick frågan om hon kände sig utnyttjad när hon blev fotograferad sa hon att hon såg det som en kul grej och hon var nöjd med resultatet. Detta signalerar att om man ser bra ut och vill anspela på sex så får man mediers, företags och fansens uppmärksamhet.

Under 2000-talet briserade sexualiseringen då Kajsa Bergqvist beskrivs som seriös och kompetent. Hon hade kort klänning och det långa håret utslaget. Trots att hon är seriös och vill se sig själv som en professionell idrottare så är det fokus på skrevet när hon hoppar över ribban.

Brian McNair kallar detta för ”striptease culture” där sexuella anspelningar och pornografiska inslag kommer in i vår miljö och blir accepterade i form av dokumentärer, shower, poseringar… Denna porrifiering av det offentliga rummet händer när idrotten och blir ”sexualization-friendly” (Paul Davis). När inslag som raffiga underkläder framkommer är det extra tydligt. Dessa idrottsstjärnor säljer inte sina varor utan sina kroppar och sig själva.

Bild på Jenny Svender

Flickor inom idrottsrörelsen

Jenny Svenders föreläsning ”Så gör(s) idrottande flickor – iscensättningar av flickor inom barn- och ungdomsidrotten” visar hur vi vill ha vår värld när det i själva verket är vi själva som skapar den – och oss själva.

Idrottsrörelsens satsning Handslaget pågick mellan 2004 och 2007 och fokuserade på projektansökningar från idrottsföreningar. Syftet var att fler flickor skulle satsa på idrottande. Frågan är dock varför man ska göra en enskild satsning på flickor? Projektet skulle visa sig ha föreställningar kring flickors idrottande… Totalt 322 ansökningar kom från lokala föreningar där de angav hur de ville satsa på flickor.

Ansökningarna visar att synen på flickor är att de ses som talanger och behöver utvecklas. För många klubbar framhålls att de vill att de ska hållas kvar inom sporten. Här iscensätts flickor som kapabla när man pratar viktig ledarresurs. När de inte vill träna mer kan man hålla kvar dem och utveckla dem till ledare och på så sätt blir de en tillgång för klubben.

Flickor upplevs som mer problematiska i åldern 14-20 år och uppges inte vara lika intresserade av att tävla längre. Dessa avhopp av flickor i 14-årsåldern beskrivs som mer riskfyllda och hotfulla då dessa tonårsflickor kan bli presumtiva riskobjekt och i ansökningarna ges här bilder av en sviktande folkhälsa, snabbmat och riskera att göra dåliga livsstilsval. Här framkommer att idrotten kan se till att de får en meningsfull sysselsättning på fritiden och därmed undvika tonårens fällor.

Flickor iscensätts som exkluderande och marginaliserande och gymnastiken får inte plats i vårt samhälle. Flickor jämförs med pojkar för att förtydliga tävlings- och träningstider, tillgång till tränare. Här förekommer ord som orättvisa och inte på lika villkor.

Utgångspunkten är att man redan från början har satt igång ett projekt där man vill satsa på flickor där de ska beskrivas som avvikande från normen. Detta gör det svårt för föreningarna att skriva en könsneutral ansökan. Normaliseringen av den ”ideala flickan” är hon ska vara fysiskt aktiv, medlem i idrottsrörelsen, hälsosam och heterosexuell. Här efterlyses inte varför de inte vara med i idrotten och här bör idrotten inta en mer självkritisk hållning.

Tjejlopp

Karin S Linderlöf ifrågasatte varför många tävlingar fokuserar bara på tjejer, som till exempel Tjejvasan, Tjejvättern, Vårruset och Tjejmilen. Detta är stora, välkända och etablerade arrangemang som ofta ramas in av underhållning, en så kallad ”fest för alla tjejer”, picknick och ett kulturellt sammanhang. I utskick från olika sportföretag lockas kvinnor med lockvaror där det är mycket rosa klBild på Karin S Lindelöfäder, varuprover med inkontinensskydd och manliga konferencier. Vätternrundan har dessutom en färg för manliga deltagare och en till kvinnor.

Karin S Linderlöf visar en annons från 1970-talet som föreställer två kvinnor i lösskägg. Annonsen är från Vasaloppet och visar hur kvinnor klädde sig för att kunna delta i loppet. Under samma tidsperiod växte ”Kvinnor Kan” fram där det arrangerades mässor och föreläsningar av och med kvinnor.

Eftersom studien fokuserade på tjejlopp anmälde sig Karin S Linderlöf själv till alla tjejtävlingarna, vilket innebar att hon fick ta del av alla sms och utskick. Ett av sms-en löd ”Missa inte tjejkvällen. Inspiration, experthjälp och kanonerbjudande. Hoppas vi ses! Mvh Martin Stenmark”. Här blir Martin Stenmark en lockvara och han återkommer till de tjejer/damer/kvinnor som anmält sig till Tjejvasan i form av annonser och som manlig konferencier. I annonserna är det inte alltid varorna som lyfts fram utan att man ska få en upplevelse och få möjligheten att genomföra ”sitt livs lopp”.

Bild på Karin Henriksson Larsén

Biologiska skillnader

Karin Henriksson Larsén är rektor vid GIH och hennes föreläsning handlar om kvinnor i laboratoriemiljöer. Här har många tvivlat då tjejer fått högre värden än tröskelvärdet, vilket medförde att många män ville ändra på värdena så att det skulle bli mer rättvist för männen. Karin Henriksson Larsén lyfter fram olika teorier om varför kvinnor får bättre resultat, som till exempel att kvinnorna inte ser trötta ut och att de får inte lika mycket mjölksyra. Allt detta har dock en biologisk förklaring…

Vid överträning ses män ses som hängivna idrottande och kvinnor som idrottsanorektiker. Det finns till och med ett begrepp som heter ”The female athletic triad”, vilket symboliserar att det endast är kvinnor som får problem. Men studier visar att även männen får problem med minskad spermieproduktion.

Studien visar att under puberteten ökar tjejers fettprocent, medan killars minskar. Den visar även att tjejer växer tidigare än killarna och sjunker därmed i styrka. Mycket i idrotten bygger på just styrka, vilket innebär att många tjejer kanske väljer att sluta för att de inte blir bättre. Frågan är om man kanske inte ska träna lika mycket under puberteten och under denna tid fokusera på kanske tekniska saker?

Karin Henriksson Larsén visar även att kvinnliga musklers uppbyggnad innehåller långsamma fibrer, vilket är en fördel om man springer maraton. Karlarna har mer snabba fibrer, vilket är bra om man springer kortdistans. Styrketest har visat att vid styrketräning utvecklar män mer muskler, medan kvinnor inte får lika mycket mjölksyra och fast att hon tar i så blir hon inte lika trött. Samma resultat visades vid konditionstester där kvinnor bildar mindre mjölksyra till skillnad från männen. De mer långsamma fibrerna plockar här upp mjölksyran och använder den till förbränning i stället. Detta visar att det finns ett stort samband mellan fysiologi och idrott.

Man kan även notera att inom vissa sporter har kvinnor fått anpassa sig, som till exempel inom ishockey. Där har klubban kortas av för kvinnorna, vilket innebär att de inte kan slå slagskott på samma sätt som killarna.

Föreläsningen avslutas med en bild där frågan är vad som är kön och vad som är genus. Många kostråd och träningsmodeller är anpassade för män, det finns skillnader i förväntningar på idrottaren och de ekonomiska ramarna skiljer sig markant för kvinnor och män. Vi har dessutom mindre erfarenhet av och kunskap om optimala träningsmodeller, kost, sociala och psykologiska aspekter.

Vissa idrottsgrenar har de biologiska skillnaderna blivit mer tydliga där kvinnor närmar sig män i uthållighetsgrenar. Exempel på dessa är maraton, vilket är naturligt med tanke på de långsamma fibrerna i musklerna.

Bild på Karin Redelius

Jämställt inom svensk idrott?

Karin Redelius visar en bild på en kvinna som springer Boston maraton, där det blev ett väldigt rabalder när de försökte få henne att sluta springa. Hon visar även ett utklipp ur Idrottsföreningars motto vad gäller jämställd idrott ”Kvinnors och mäns idrott värderas och prioriteras på ett likvärdigt sätt och resurserna fördelas lika”. Enligt Karin Redelius visar detta hur långt detta motto är från verkligheten…

Att vara engagerad i idrottsförening skiljer sig åt beroende på var man bor i landet. Det skiljer sig även åt om man är tjej eller kille och om man kommer från ett annat land. Diagram visar att i Luleå är flest engagerade i idrottsföreningar och där är lika många flickor som killar med i olika föreningar. I centrala Stockholm är antalen betydligt lägre och fler killar än tjejer är engagerade. I de södra förorterna till Stockholm har antalen sjunkit betydligt. Man kan även se att knappt var tionde tjej med utländsk bakgrund är med i en idrottsförening och bland utländska pojkar var det ingen som ansåg att föreningsidrott passade dem.

Ett engagemang i en idrottsförening påverkas även av vilka resurser som finns i hemmen och där det tydligt framgår att de med små resurser är sämre på att vara engagerade i idrottsfrågor.

Bland ledare är det en balans mellan män och kvinnor, men bland ordföranden är det en tydlig dominans av män och detsamma gäller landslagstränare. Vad gäller utbildning har kvinnor högre utbildning (76%) att jämföra med hälften bland manliga elittränare. Samtliga kvinnliga tränare har även tävlat på minst elitnivå. Dessutom tjänar de mindre… För att bli accepterad och räknas som värdig tränare så måste kvinnor ha både en bra utbildning och en framgångsrik idrottskarriär.

Karin Redelius avslutar med en bild som visar det svenska fotbollslandslaget med Erik Hamrén och Pia Sundhage som förbundskaptener. Hon visar även upp antal meriter vad gäller fotbollskarriär, utbildning och medaljer. Bilden visar att Pia Sundhages meritlista är nästa dubbel så lång som Erik Hamréns. Och på frågan om Pia Sundhage är mogen att ta över det manliga landslaget svarade hon: Javisst är jag det, men frågan är om det manliga fotbollsspelarna är mogna att ha en kvinnlig förbundskapten…

Paneldebatt

Bild på panelenVid paneldebatten kom många frågor från publiken och moderator Matthis KempeBergman lät Maja Uebel från Riksidrottsförbundet, Håkan Larsson och Eva Elofsson svara på dem. På frågan om vad man kan göra för att bättre ta lärdom av våra kunskaper säger Eva Elofsson:

- Det som sticker ut är att det är så många studier gjorda och nu är det dags att ta nästa steg! Kunskapen har vi redan.

Håkan Larsson menar dock att visst finns mängden och mångfalden, men det är svårt att förutsäga nästa steg. Forskningen pågår hela tiden och det är svårt att planera i förväg och veta vad som har stor genomslagskraft i morgon. Det är det som är så spännande för man vet inte i förväg för vad som kommer att påverka i framtiden.

Vad ska de jämställda frågorna handla om – i dag och i framtiden?

Enligt Maja är det fortfarande fokus på det kvantitativa och antalet kvinnor och män. Detta är givetvis viktigt, men det gäller även att titta på hur det kommer det sig att det ser ut som det gör. Kompetenshöjande insatser gör att det blir mer kvalitativa aspekter som hur män och kvinnors kroppar skiljer sig åt, hos både ledare och föräldrar. 

Håkan anser att de jämställda frågorna har ett enormt kunnande vilket är angeläget att göra mer känt, både inom idrottsrörelsen och allmänheten. I framtiden handlar det inte bara om rättvisefrågor.

Eva har noterat att hon vid en intervju med en idrottsledare fick ett konstaterande att han aldrig tidigare hade tänkt på eller pratat om jämställdhet någonsin i sitt liv. Detta visar på behovet av att öka kunskapen hos de aktiva.

Dagen kan sammanfattas i att tyvärr uppfattas jämställdhet som avtändande, vilket är en stor framtida utmaning. En annan är att vi kan ändra genusordningar inom givna ramar, men att förändra är att problematisera hur idrotten går till. Det gäller att tänka i nya banor för att komma vidare…