Det är inte den vanligaste fotbollsskadan – men definitivt en av de mer svårdiagnosticerade. Mellan 12-16 procent av alla registrerade skador inom den europeiska toppfotbollen är olika typer av ljumskskador. Det visar svensk forskning från Linköpings universitet, som genomförts på uppdrag av UEFA.
- Siffrorna ligger i linje med vad som framkommit i tidigare studier, bland annat från England, på proffsfotbollsspelare. Fotledsskador är den vanligast förekommande skadan, följt av hamstrings och sedan ljumskskador. Ungefär två tredjedelar av alla ljumskskador beror på olika former av överbelastningar, säger doktor Jonas Werner vid Linköpings Universitet.
UEFA:s stora skadestudie har pågått sedan början av 2000-talet. Nya data tillkommer varje år och möjliggör analyser av förändringar i skadepanoramat. Linköpingsforskarnas skadestatistik visar att totalt 628 ljumskskador inträffat i de europeiska toppklubbarna mellan säsongerna 2001/02 till 2007/2008.
Det betyder i klartext att en ljumskskada inträffar var tusende speltimma. Som vanligt så är skaderisken högre under match (3,5 skador per 1000 timmar) jämfört med under träning (0,6 skador per 1000 timmar). Siffror som varit relativt konstanta de undersökta säsongerna.
En skadetyp som inrymmer en mängd diagnoser
- Ett problem med ljumskskador är att det är en skadetyp som inrymmer en mängd diagnoser. I vårt material förekommer hela arton olika typer av ljumskskador. De allra flesta, cirka 75 procent i vår studie, drabbar adduktormusklerna som utgår från bäckenet och insidan av låret och fäster vid knäet. Även det är siffror som stämmer överens med tidigare forskning på området, säger Jonas Werner.
En ljumskskada kommer ofta smygande och med diffusa symptom. Många klarar av att fortsätta träna, trots att det gör lite ont. Men, menar Jonas Werner, det är ingen god idé att ignorera smärtan. Till slut passerar skadan en kritisk punkt och kan då bli långvarig.
Den genomsnittliga skadefrånvaron hos de europeiska proffsspelarna i UEFA-studierna är två veckor. Den som slår upp en gammal ljumskskada kan räkna med att vara borta lite längre, i genomsnitt ytterligare en vecka.
Tidigare forskningsresultat visar att majoriteten av ljumskskadade idrottsutövare, cirka 60 procent, blir bättre med tiden, även om ingen behandling sätts in. Men för ungefär 20 procent är det nödvändigt att ändra träningsmetodiken. Resterande 20 procent lider av kroniska smärtsymptom.
Listan över svenska idrottsstjärnor som någon gång drabbats av en ljumskskada skulle kunna göras lång. När detta skrivs rapporterar tidningarna att Zlatan Ibrahimovic har känningar i sina ljumskar inför Champions League mötet med holländska Ajax. Något han även drogs med under VM i Tyskland 2006. Ryck, riktningsförändringar och skott är exempel på moment där belastningen på ljumskarna ofta blir hög. Generellt gäller att idrotter där kraven på ett stort rörelseomfång i höftpartiet är högt, som häcklöpning, innebär en högre skaderisk. Andra exempel på kritiska rörelser är målvaktens sliderörelse i ishockey och så kallade ”open stands-positioner” inom tennisen.
Bålstyrka förebygger
En teori som florerar kring ljumskskador går ut på att det råder en obalans i muskelstyrkan mellan starka lårmuskler och en relativt sett svagare bålmuskulatur. När allsvenska Halmstad BK för några år sedan genomförde en kartläggning av skadorna i spelartruppen fann de att ungefär hälften var ljumskrelaterade. Det framkom även att de ljumskskadade spelarna hade en sämre bålstyrka jämfört med den övriga spelartruppen. Men när klubben sedan införde ett specifikt träningsprogram för bålmusklerna så försvann problemen. Se där ytterligare ett argument för att ägna sig åt den populära coreträningen.